– Nu kän­ner jag att må­let är nått. Ti­di­ga­re, när jag till ex­em­pel var i Afgha­nis­tan, ar­be­ta­de jag in­om rätt kon­text men in­te in­om mitt fa­vo­rit­om­rå­de rent äm­nes­mäs­sigt. Det har va­rit en pro­cess att nå fram dit jag står idag, att få ar­be­ta med vat­ten­frå­gor i om­rå­den där det verk­li­gen behövs. Dess­u­tom glä­der det mig att jag får ar­be­ta för en så­dan or­ga­ni­sa­tion som Lä­ka­re ut­an grän­ser. De har vär­de­grun­der som jag sym­pa­ti­se­rar med och jag tyc­ker att de­ras ar­bets­sätt är myc­ket bra. Det gäl­ler he­la de­ras sätt att se på prob­le­ma­ti­ken och de­ras stånd­punkt att de all­tid ska va­ra helt ne­ut­ra­la, förk­la­rar An­ders med ett en­ga­ge­mang i rös­ten. An­ders fort­sät­ter med att be­rät­ta om hur gick till att få ett upp­d­rag för Lä­ka­re ut­an grän­ser. Det är en om­fat­tan­de an­sök­nings­pro­cess, som först in­ne­bär en hel del pap­pers­ar­be­te. Om man blir kal­lad till näs­ta steg vän­tar en och halv dag av in­ter­vju­er och fle­ra tes­ter, bå­de in­di­vi­du­ellt och i grupp. Det som tes­tas är hur man han­te­rar st­ress och vil­ka mo­ra­lis­ka ställ­nings­ta­gan­de man har – syf­tet är att hit­ta per­so­ner med syn­sätt som stäm­mer med or­ga­ni­sa­tio­nens upp­d­rag. Den som se­dan blir an­ta­gen blir skic­kad på kurs nå­gon­s­tans i Eu­ro­pa, vil­ket land den hålls i va­ri­e­rar. Där sam­las al­la oli­ka yr­kes­grup­per, lä­ka­re, sjuk­skö­ters­kor, ad­mi­nist­ra­tö­rer, eko­no­mer, barn­mors­kor och lo­gis­ti­ker för en benhård vec­ka. Tyngd­punk­ten un­der vec­kan lig­ger på att lä­ra sig om or­ga­ni­sa­tio­nen och hur man ska age­ra i fält samt hur man ska han­te­ra fa­ror och ris­ker. Där­ef­ter skic­ka­des An­ders ock­så på en trä­nings­vec­ka i Bel­gi­en, där han till­sam­mans med an­nan bli­van­de ic­ke-me­di­cinsk per­so­nal fick öva på prak­tiskt ar­be­te på ett öv­nings­fält i form av ett flyk­ting­läg­er i mi­ni­a­tyr. Än­nu vet in­te An­ders myc­ket om sitt kom­man­de ar­be­te. Han vet att han kom­mer job­ba i Sind­h­pro­vin­sen, i söd­ra Pa­ki­s­tan – när­ma­re be­stämt i del­di­strik­tet Da­du. Där kom­mer han att ta öv­er an­sva­ret för all vat­ten- och sa­ni­tets­han­te­ring som Lä­ka­re ut­an grän­ser har i om­rå­det. Han vet dess­u­tom att hans grupp tro­li­gen kom­mer be­stå av fy­ra styc­ken tek­ni­ker som liksom An­ders kom­mer ut­om­lands ifrån och många lo­ka­lan­ställ­da. Så fort han blir varm i klä­der­na kom­mer han även få an­sva­ret för grann­om­rå­det Jamsho­ro.

– Jag har för­be­rett mig ge­nom att jag har rest en hel del i den här de­len av värl­den. Det ha­de in­te ska­dat om jag ha­de frä­schat upp mi­na kun­ska­per i ur­du, som är nä­ra besläk­tat med hin­di, men det kans­ke jag får till­fäl­le att gö­ra på plats. Jag har läst myc­ket nyhe­ter om om­rå­det för att se hur si­tu­a­tio­nen ser ut där. Dess­u­tom har jag läst så myc­ket jag kan på Lä­ka­re ut­an grän­sers hem­si­da och va­rit i kon­takt med and­ra svens­kar som va­rit där. De har bland an­nat be­rät­tat att jag mås­te klä mig en­ligt lo­kal sed och att jag tro­li­gen får bo i ett hus. Det se­na­re är in­te alls att räk­na med på upp­d­rag för Lä­ka­re ut­an grän­ser. Jag ser fram emot att gö­ra en djup­dyk­ning i lan­dets kul­tur, äta de­ras mat, lä­ra kän­na de lo­ka­lan­ställ­da och ta del av återupp­bygg­na­den.

An­ders be­rät­tar att det gi­vet­vis är ris­ker för­knip­pa­de med att re­sa iväg på ett upp­d­rag av den här sor­ten. Tra­fi­ken ut­gör van­ligt­vis den störs­ta fa­ra men att man ock­så kan rå­ka va­ra vid fel stäl­le vid fel tid­punkt i sam­band med oro­lighe­ter. Han kän­ner dock att den bäs­ta liv­för­säk­ring­en han kan ha är att job­ba för just Lä­ka­re ut­an grän­ser. De är myc­ket väl an­sed­da i Pa­ki­s­tan i och med att de var förs­ta hjälp­or­ga­ni­sa­tion på plats när det som bäst behöv­des. Lä­ka­re ut­an grän­ser age­rar all­tid helt ut­an be­skydd av va­pen. Det är ett st­rate­giskt val för att und­vi­ka att in­vol­ve­ras i väp­na­de stri­dighe­ter. Även om An­ders vet att halv­å­ret i Pa­ki­s­tan kom­mer att va­ra slit­samt ser han myc­ket fram mot det och gör klart för vad som är det bäs­ta med hans ar­be­te: – Jag kom­mer kän­na en stor till­f­reds­stäl­lel­se att jag fak­tiskt hjäl­per till och bid­rar med någon­ting or­dent­ligt.

In­grid Kjell­ström, SVR.SE

Länk till ar­ti­keln: http://svr.se/Om_SVR/aV­RA­Pro­fi­ler/An­ders-Ham­no/index.html